Skillnad på träningen nu och då

Det är många som har frågat om jag märker/känner skillnaden när jag tränar nu jämfört med när jag var större. Det är lite både och där. När det kommer till rörelse, styrka och smidighet så märker jag stor skillnad. Göra en burpees när man väger 130 kg är inte det lättaste. Ner på mage gick fort, men att resa sig upp tog desto längre tid. Först fick jag sätta min på knäna och sedan resa mig upp med ett ben i taget och det tog sin lilla tid. Idag går det mycket fortare, men känslan är den samma. Det är fortfarande lika jobbigt!

Min löpning har också utvecklats enormt. Jag vet inte riktigt vad jag vägde när jag sprang för första gången, men troligtvis var det över 120 kg i alla fall. Jag var så stolt när jag klarade av att springa (lunka) 8 km i en följd utan att stanna. Det tog mig dock 1,5 timme, men jag klarade det. Löpningen är fortfarande lika jobbig förutom jag springer mycket fortare och orkar springa längre. Jonas har hela tiden anpassat upplägget och övningarna så att jag har klarat av av dem för att jag skulle bygga upp kroppen sakta utan att skada mig. Han har verkligen lyckats med det! Jag har känt av knäna vid ett tillfälle och då bytte han ut den övningen och efter det har det gått bra. Visst har jag svurit många gånger och sagt de "förbjudna" orden: jag kan inte!! Istället för att byta ut övningarna så peppade han mig så att jag sakta började bygga upp mitt självförtroende. I och med de fick han mig att klara av saker som jag aldrig trodde var möjliga!

Jag tycker att min utvecklingen har varit enorm och väldigt positiv eftersom jag har blivit mycket starkare, smidigare och snabbare efter all den träning jag har gjort. Ryggvärken har försvunnit (dock har jag ont i en axel, men det beror på arbetet jag har) och jag sover mycket bättre på nätterna, men känslan jag har när jag tränar är den samma som när jag var stor. Allt är fortfarande lika jobbigt. Det beror självklart på att övningarna är anpassade till den nivån jag ligger när schemat görs och att jag tar i under träningen och verkligen pressar mig så blir känslan är densamma. Nu så orkar jag pressa mig till andra nivåer och kan utmana mig i övningar som jag inte klarade av förut.

Inte för att man ska jämföra sig med andra när man tränar, men såhär har det varit tidigare. Jag alltid sist på alla övningar till exempel när vi skulle springa, göra burpees eller andra intervaller, men det viktigaste var att jag aldrig gav upp. Sa instruktören att jag skulle springa 10 vändor då gjorde jag det, sa denne att jag skulle göra nå annat så gjorde jag även det. Tack vare fina vänner och människor under passen som peppade mig så kände jag mig aldrig utanför och de tackar jag verkligen dem för. Idag försöker jag peppa andra som har det jobbigt i och med att jag själv ved vad de går igenom. Alla är vi olika, men jag är en som inte vill ge upp i första taget utan vill slutföra den uppgiften jag har fått. Idag är jag inte längre sist på alla övningar (absolut inte snabbast heller) och det är för att jag hela tiden kämpar och aldrig ger upp!

Vill du så kan du, 

enkelt och sant!