Bollnäs Loppet

Jag har alltid sagt att jag aldrig i hela mitt liv ska ställa upp i något lopp. Jag har tyckt att det är så fruktansvärt tråkigt att springa och sen ställa upp i ett lopp och stressa, men när jag fick höra om Bollnäsloppet fick jag en tankeställare. Där betalade man 150 kr till Cancerfonden för att vara med, alltså ett välgörenhetslopp. Då blev det två flugor i en smäll någonting bra för mig och sen  för andra människor. Egentligen var det ingen var det inget att fundera på så jag anmälde mig till 6 km. Dagen innan loppet började jag bli så nervös så det var svårt att få i sig mat. Jag hade ju en litet hemlig mål om att springa under 36 minuter, men utåt sa jag att jag att jag skulle vara under 40 min. Dagen kom och jag började med en skön morgonprommis i det fin vädret. Självklart skulle det blåsa kallt så när tiden väl var inne satte jag på mig svarta kläder. Det måste ju vara det ultimata så att jag inte fryser ;) Jag mötte upp några kollegor och irrade mest omkring med min nervositet. Jag passade på att hälla i mig en Celsius precis innan uppvärmningen. Kroppen kändes så tung och det var fruktansvärt varmt med de svarta kläderna. Starten gick och jag lunkade på med tunga ben. Några galningar gick blockerade den smala vägen så det var helt omöjligt att springa om. Morrandes och muttrandes så flyttade de på sig tillslut och jag kunde öka. Jag hamnade bakom en tjej som jag kände direkt att "henne skulle jag om", men hon höll ett riktigt bra tempo så jag låg kvar där bakom. Första backen kom och Celsiusen började ge effekt. Den drycken är helt magisk!!! Tuggandes upp för backen lyckades jag springa om den där tjejen. Loppet flöt på och jag kände mig enormt stark. Runkeeper höll mig uppdaterad så att jag inte tappade fart. Vätskekontrollen kom efter halva loppet och i ren panik svalde jag energidrycken. Jag rekommenderar er att stanna om ni ska dricka under ett lopp. Resultatet av panikdrickandet blev en orolig mage som bubblade och krampade. Jag lyckades komma ikapp en kollega så nu var det bara att öka lite till och hålla honom bakom sig. När det var ca 1 km sprang han om och jag orkade inte haka på. Pulsen låg på stadiga 95-97% av max och skulle jag öka med när det var långt kvar skulle jag nog aldrig komma i mål. Jonas sa att han skulle försöka komma och heja på mig i slutet så sista biten gick åt till att leta efter honom. Några av hans kollegor stod och hejade när det var ca 500 m kvar och då fick jag lite extra kraft. De sista 100 metrarna ser jag Jonas och han reser sig upp och joggar med mig, men va händer då?! Jo, den där bruden som jag sprang om i början, sprang om mig!! Tävlingshjärnan tickade igång och jag ökade på. Det gjorde såklart hon också."Nej, vad i he-te" tänkte jag och krämade ur de sista krafterna jag hade och sprang omhenne innan mål. Hulkandes och helt tagen fick jag stopp på klockan på 35,01. 35,01 på nästan 6 km är helt otroligt! Jag började nästan gråta av glädje!! Skakandes fick jag i mig lite vätska innan jag kunde stappla ner till glad Jonas.

Summering av loppet var att jag beslutade mig för att springa ett till, men då på en mil J

Tog lite extra tid att gräva upp mobilen från den svettiga fickan haha