Jag är en person som har svårt att ta emot komplimanger. Jag säger oftast bara tack, kollar ner i backen och blir generad. På jobbet brukar jag inte direkt klä upp mig för jag vill gärna ha bekväma kläder, som inte trycker på magen, för då får jag ont. Vi hade julfest här för några veckor sen och då tänkte jag att jag skulle klä upp mig lite. Jag hade mina nya svarta byxor, ett linne och en kavaj. Jag tror jag aldrig har fått så mycket komplimanger i hela mitt liv för att jag var så fin. Jag blev alldeles rörd av alla fina ord. En del som inte sett mig på länge kände knappt igen mig. Jag har så svårt att tacka alla för jag vet inte hur jag ska få fram min tacksamhet, därför skriver jag detta inlägg. Det är ibland svårt att förstå vad jag har åstadkommit för jag är ju mitt i det. Jag får ett schema och sen följer jag det bara. Visst ser jag på vågen och måttbandet att det minskar, men min bild i skallen visar den bilden när jag vägde runt 100 kg. Det tar oerhört lång tid att ändra den bilden har jag märkt, så det är bra att min viktresa tar tid för jag hinner vänja både kropp och knopp med mitt nya liv. Det är ju bara någon månad sen som jag förstod att jag måste leva så här resten av mitt liv. Visst kommer jag få äta mer och ha möjligheten att träna mindre, men äta bra mat och inte massa skräpmat. Jag måste hela tiden tänka på kalorier för att inte gå upp.
Något som verkligen värmer är när folk säger att de blir inspirerade och motiverade över min träning och hur jag förändras. När folk kommer och ber om hjälp och råd, det är verkligen roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar