Hur kunde jag låta det gå såå långt?

Jag har nästan alltid varit lite överviktig och fått kämpa med min vikt. Redan i tonåren var det viktväktarna och tallriksmodellen som gällde och det funkade ett tag. Pressen var ganska stor från alla håll att jag måste gå ner i vikt och jag mådde stundtals väldigt dåligt. Jag blev så klart mobbad i skolan under denna period med de fina orden som tjockis, fetto, håller hissen nu när du är i osv. Att få höra glåpord är något man vänjer sig vid och tyvärr har jag även hört det i vuxen ålder. När jag ser tillbaka till mobbningen så är det ett avslutat kapitel och det är ingenting att haka upp sig på. Den första stora viktuppgången skedde när jag flyttade hemifrån första gången när jag var 16 år. Jag fick själv gå och handla och då öppnades en helt ny värld och vips så hade jag gått upp 12 kg på några månader till 92 kg. Nu kunde jag äta vad jag ville och när jag ville. Efter en termin flyttade jag hem och var konstant sugen på socker. Jag har Aldrig tröstätit som många kanske tror utan jag hade ett enormt sötsug, ett sockerberoenden. I efterhand kan man förstå en del av det hela med tanke på att lunchen serverades ibland så tidigt som 11 och middagen runt 5-6 och inget mellanmål där emellan. Det resulterade i att man smååt för att man var så extremt hungrig och oftast något med socker för det var det jag ville ha när jag var så hungrig. Runt 17 år började jag träna på gym, gå på olika klasser och där fann jag Extravaganza, som är en pulverdiet. Med stenhård träning och bara pulver till näring gick jag ner 18 kg, till 74 kg. Idag skulle jag aldrig i hela mitt liv använda mig av en pulverdiet. Det är plågsamt och förstör kroppen mer än vad den gör nytta. När jag tog studenten flyttade hemifrån en gång till och vips så hade jag gått upp allt + några kilon till. Hittade den trevliga raggarkulturen med massa alkohol och hamburgare. Efter ett år flyttade jag hem till Orsa och började träna igen. Försökte i princip svälta mig själv med havregrynsgröt, men inget hände på vågen. Plågades bara av ständig huvudvärk och var konstant trött. Vikten gick upp och ner som en och annan jojo. Ena veckan åt jag nästan inget alls och andra veckan var det massa festande och bakfyllemat. Runt 22 år träffade jag Jonas. Han var väldigt intresserad av kost och träning och jag ville såklart inte visa mina "dåliga" sidor utan försökte laga god och nyttig mat och fortsätta träna. När jag träffade honom vägde jag runt 100 kg. Vi flyttade upp till Bollnäs ganska direkt och från att ha ett aktivt jobb till att sitta still så PANG på ca ett år hade jag gått upp till 128 kg!
Det gick så fruktansvärt fort och med stretchiga kläder märker man det inte så lätt. Visst det blev svårare att knyta skorna och jobbigare att gå upp och ner för trappen, men det kopplade aldrig till hjärnan att "HALLÅ du är jättetjock nu" för jag såg mig själv väga runt 100 kg.
Den första smällen där jag började förstå hur tjock jag egentligen var, var när jag skulle förnya p-pillren på vårkanten 2009 och barnmorskan skrek NEJ NEJ NEJ. Hon var så fruktansvärt elak i sättet och sa egentligen rakt ut: Du är för tjock för att äta p-piller och du kan dö. När man inte förstår själv hur stor man var kom det som en jätte chock. Grinandes travade jag hem utan mina piller. Hjärnan började sakta tänka om och börjar förstå vad jag hade gjort mot min kropp. Under hösten träffade jag en hälsoperson via jobbet som skulle hjälpa mig med att gå ner i vikt. Hon hade lite underligga förslag om kosten som inte jag riktigt höll med om, men hon ställde ett krav och det var att motionera minst 30 min varje dag. Sagt och gjort började jag gå mina 30 minuter oavsett väder. Vågen började sakta visa minus. Jag fortsatte i ca ett år tills några på jobbet på kom på den briljanta idén om en egen Biggest Loser tävling. Tävlingsmänniska som jag är beslutade jag mig för att jag skulle vinna! Det fanns inget annat. jag träffade en kostrådgivare och Jonas la upp ett träningsprogram. Jag körde morgonprommenader/morgonjogg fem dar i veckan och tränade upp till 6 pass på kvällarna. Tack vara kostrådgivaren kom jag i kontakt med ISO-dieten, enkel bra mat som jag själv anser är den "rätta" maten. Naturligt och inga fejkprodukter. Under hösten 2010 slet jag som ett djur och jag fick resultat, på ca fyra månader hade jag gått ner nästan 20 kg. och jag vann!!

Före och efterbilder från Biggest Loser
120 kg resp. 100 kg

2011 var jag ute och reste och bara njöt av livet och när jag kom hem stod vågen på 112. Då var det bara att börja att slita igen så första 6 månaderna gick jag ner de 12 kg och resten av resan kan ni ju läsa om nu : )