Första veckan efter semestern..

Jag säger bara . . .


Måndagen började med en chock när klockan ringde 05.00. Nu var semestern slut och det var bara att hoppa upp, slänga på sig kläderna leta upp stavarna och ut i den friska luften. Jag lyckades släpa med mig stackars Jonas, haha. Jag kände mig galet stel, med det var skönt ute.
Den där snälla vågen visade på 103,4 kg BRA CAMILLA, eller inte!
Dagen fortsatte som vanligt på jobbet och när klockan blev 17.00 var det dax för det första riktiga träningspasset på tre veckor och det blev Extrem/Kettlebell. Bäst att ta tjuren vid hornen och köra på. Passet var lika kul som vanligt, men min styrka och kondition hade fortfarande semester. Jag kände mig som Agda 98 år!!


Tisdagen var jag redo för en prommis igen. Kände mig otroligt bra i kroppen trots måndagen, men tji fick jag! Allt stilla sittande på jobbet gjorde att musklerna drog ihop sig som gummiband som aldrig gick att dra ut. Gymträningen på kvällen var ett skämt. Jag kände mig som en stor pilatesboll med armar. Det gick knappt att utföra en enda rörelse rätt. Jag svor och gnällde inför Jonas, men det enda jag fick tillbaka var: det blir bättre om ca tre veckor.

TRE VECKOR förstår ni! Jag ska vara en stel klump i tre veckor! Jag lovade mig själv den dagen: Ingen mer tjockisvila på semestern!

Onsdagen var värst på morgonen. Benhinnorna var så stela så det vart klurigt att gå, jag tror jag såg ut som en full anka. Tack och lov så sken solen så jag kunde verkligen inte klaga.
På jobbet fick jag tips om en jättefin skogs prommenad vid Stora Bolleberget och Bolletjärn. Eftersom solen sken var det bara att byta om och börja knata. Det var verkligen jättevackert!

Det är så skönt att gå i skogen. Alldeles tyst och alla dofter, förutom när man hamnade bakom Jonas och han behövde lätta på trycket, URK!
Vi hittade massa blåbär som vi gick och mumsade på efter vägen.

Den natten somnade jag gott vill jag lova =)

Idag är det torsdag och den började som vanligt med en morgonprommis. Den dumma termometern visade på ynka 8 grader!! Är det redan höst?!
Jag struntade i vantarna, men det skulle jag inte gjort.. brr så kallt! Benen hade äntligen återhämtat sig så jag kunde äntligen trycka på.
Kvällen bestod av spinning. Ett av de jobbigaste passen jag vet – Jonas ”gott och blandat”. Hade jag fått döpa passet hade det heta ”en nära döden upplevelse”. Svetten sprutade och jag kände mig så lycklig. Jag kände verkligen hur de vilande musklerna svällde upp och värkte. Det är så här träning ska kännas tänkte jag när jag vandrade hemåt och åt den smaskiga omeletten som mer ser ut som något helt annat, mycket äckligare.